Blogguppgift A: Vad är en nyhet?

Om Gunhild, min gamla svensklärare från gymnasiet, fått frågan vilken nyhet hon skulle minnas från den gångna veckan under resten av sitt liv skulle hon omedelbart svarat Tranströmers Nobelpris. Samma fråga ställd till min tekniknördige bror skulle resulterat i ett par himlande ögon som betytt att Steve Jobs död naturligtvis är det som kommer gå till historien från nyhetsveckan. Bådas val är fullt förståeliga då de resonerar utifrån sina egna liv och vad som berör dem. Att litteraturpriset går till en svensk författare är naturligtvis oerhört stort, speciellt om man själv är svensk och har ett stort litteraturintresse. Likaså är Apples VD närmast legendarisk för en person som gladeligen betalar dubbla priset för en produkt bara för att dess namn börjar med ett gement i, med motiveringen att kvalitet måste få kosta.

Både min brors och Gunhilds resonemang visar på en av de viktigaste punkterna för att avgöra om något ska publiceras som en nyhet - publiken ska vilja höra om det. I studien Vid nyhetsdesken berättar Bengt Johansson att det bland journalister betraktas som ett viktigare kriterium än att händelsen faktiskt ska vara viktig för publiken att veta om.

Naturligtvis behöver det inte finnas någon motsättning i vad som är viktigt och vad som är intressant, valet av litteraturpristagare speglar exempelvis ofta något mycket större än vad Akademien fick för nyck just när beslutet skulle tas. Det kan berätta om vilka samhällsfrågor som anses viktiga just nu, eller ge ledtrådar till vilka politiska vindar som blåser över världen, åtminstone sett från Akademiens håll. Tillsammans kan det ge den uppmärksamme nyhetsföljaren en bredare förståelse för sin omvärld och därmed förmågan att göra mer upplysta val, något Kovach och Rosenstiel tar upp som journalismens viktigaste uppgift i Elements of journalism. Men naturligtvis kan litteraturpristagaren också ha utsetts av den enda anledningen att dennes verk är en ren njutning att läsa. Vilken anledningen än är så tycker åtminstone Gunhild fortfarande det är intressant att veta.

Om någon av de två nämnda nyheterna ignorerats av en stor dagstidning som DN eller SvD hade läsarna förmodligen reagerat. Att välja bort dem hade inte varit ett alternativ. Då hade inte tidningen fullföljt sin uppgift som samhällsinformatör. Men många nyheter är inte lika självklara, utan ligger mer eller mindre i gränslandet för vad som ska publiceras. SvD rapporterar om tibetaner som tände eld på sig själva i protest mot Kinas regering, en både våldsam och viktig nyhet. Händelsen i sig involverar enbart två före detta munkar, men deras handling och händelserna som föranlett denna berättar mycket om tibetanernas situation och Kinas förhållningssätt till oönskade minoritetsgrupper. Utan den politiska bakgrunden hade nyheten inte blivit en nyhet. Två tibetaner som råkar fatta eld av en olyckshändelse ligger allt för långt bort från Sverige, både geografiskt och kulturellt.

Mia Ohlsson berättar i sin föreläsning om journalistiskt skrivande just om betydelsen av att en händelse ska ligga nära i både tid och rum för att få högre nyhetsvärde. I det här fallet har det stora avståndet trots allt kunnat överbyggas av nyhetens viktighet samt hjälp av det spektakulära sättet som protesterna genomfördes på. Möjligtvis ger det även läsaren en minnesbild av vad som startade den Arabiska våren, och därmed ytterligare en knutpunkt till våra medvetanden som gör nyheten lättare att ta till sig. Att en nyhet är begriplig för läsaren är också ett kriterium som behöver vara uppfyllt för att den ska vara meningsfull att publicera, något Björn Häger tar upp i boken Reporter: En grundbok i journalistik.

För att upprätthålla ett demokratiskt samhälle där varje individ kan göra medvetna val baserade på en upplyst bild av världen behöver vi inte veta att holländska tåg kommer att förses med kisspåsar. Den enda gången den informationen kan komma oss till nytta är om vi faktiskt planerar att åka med ett av dessa toalettlösa tåg - då kan vi välja att gå på toa innan vi hoppar på. Att SvD ändå valt ut denna något udda nyhet beror på något helt annat, nämligen att det är kul att läsa om. Det är tillräckligt konstigt för att få oss att haja till, en av sakerna Mediekompassen tar upp som betydande för vad som kan bli en nyhet. När den slängs in mitt i bland en hög tunga och djupa nyheter kan den lätta upp stämningen och få läsaren att orka ta till sig lite mer. Kanske på vägen mot att bli en upplyst samhällsmedborgare.