Blogguppgift B: Publicera eller inte?

I slutet av maj 2010 inledde Maciej Zaremba sin artikelserie Mobbarna och rättvisan med artikeln "De skrattade bara." Så berövades Safet sitt människovärde. I texten beskrivs hur Safet stegvis brutits ned psykiskt, först via arbetsplatsmobbning och därefter genom att inte få upprättelse via rättsliga instanser. Den utpekade arbetsgivaren anges med namn - ett vågat publicistiskt beslut av ansvarig utgivare på Dagens Nyheter. Publiceringen ledde också till en PO-anmälan där Pressens Opinionsnämnd valde att klandra DN för att ha brutit mot god publicistisk sed.

Hela serien är skriven för att belysa olika aspekter av arbetsplatsmobbning i Europa, och Safets öde får agera exempel i den inledande delen. Vi får möta en nedbruten man med svåra psykiska problem, och steg för steg veta vad som orsakat hans tillstånd. Intyg från psykiatriska mottagningar, flertalet vittnen och Safets egna anteckningar ligger till grund för historien som berättas, och källorna redovisas i artikeln för att styrka påståendenas sanningshalt. Zaremba väljer dock inte bara att lägga fokus på arbetsgivarens roll i historien, utan även fackliga representanter, Försäkringskassan samt läns- och kammarrättens agerande.

Ämnet artikeln behandlar är av stort allmänintresse, och företaget samt arbetsgivaren som namnges är väl kända på orten, vilket gör att jag anser att den pressetiska regeln nedan inte behöver tillämpas i fallet.

Överväg noga konsekvenserna av en namnpublicering som kan skada människor. Avstå från sådan publicering om inte ett uppenbart allmänintresse kräver att namn anges.

Nästa regel som blir aktuell i fallet behandlar rättvist bemötande av den som anklagas.

Sträva efter att ge personer, som kritiseras i faktaredovisande material tillfälle att bemöta kritiken samtidigt. Sträva också efter att återge alla parters ståndpunkter. Var uppmärksam på att anmälningar av olika slag kan ha till enda syfte att skada den som blivit anmäld.

Arbetsgivaren får i artikeln chansen att uttala sig, och därmed bemöta kritiken han utsätts för. Att han blir förtalad av personer med syftet att vilja skada hans anseende är naturligtvis alltid en möjlighet, men mängden källor som styrker artikelns påståenden gör detta osannolikt.

Vid nästa punkt blir det dock knepigt.

Tänk på att en person, misstänkt för brott, i lagens mening alltid betraktas som oskyldig om fällande dom inte föreligger. Den slutliga utgången av en skildrad rättssak bör redovisas.

Artikeln redovisar visserligen den rättsliga utgången att Safet inte bedömts ha utsatts för kränkande särbehandling i arbetet, men arbetsgivarens namn publiceras ändå. Trots att han i lagens mening är oskyldig. Är det ett korrekt beslut av DN?

Från anmälan till PO står att läsa:

Trots att Försäkringskassan och domstolarna inte funnit tillräcklig grund för att A och/eller någon annan på hans företag utsatt S för kränkande särbehandling, gav sig Dagens Nyheter rätten att som högsta instans skipa rättvisa genom att hänga ut A som den chef som bröt ned en människa.

PO går på anmälarens linje med följande bedömning:

I detta fall konstaterar jag att Försäkringskassan och länsrätten inte har bifallit den omskrivne arbetstagarens begäran om livränta. Kammarrätten har inte beviljat prövningstillstånd. Försäkringskassans och domstolarnas beslut innebär att arbetstagaren inte ansågs utsatt för kränkande särbehandling i lagens mening.

Grunden till fällandet ligger alltså i att de rättsliga instansernas hanterande av fallet. Men samtidigt går själva artikeln ut på att kritisera bland annat dessa beslut. Zaremba skriver:

Så låt oss sammanfatta: Först avfärdade Försäkringskassan, därefter länsrätt och kammarrätt Safets berättelse samt ett tiotal vittnesmål plus intyg från en psykiater som behandlat Safet i fyra år med en hänvisning till ett telefonsamtal till en ombudsman som hänvisade till en utredning som aldrig existerat.

Granskningen av fallet som gjorts inför artikeln har helt enkelt gett ett annat resultat än vad Försäkringskassan, läns- och kammarrätten kommit fram till. Och med de fakta som presenteras kan jag som läsare inte göra någon annan bedömning än att de journalistiska efterforskningarna den här gången sannolikt lett oss närmre sanningen. I ljuset av den slutsatsen anser jag att namnpubliceringen var korrekt att göra.

Det är naturligtvis väldigt vanskligt att låta en tidning "skipa rättvisa", men samtidigt vore det rent av förrädiskt att aldrig ifrågasätta vad en domstol kommit fram till. Samhällets maktinstanser måste ständigt granskas och ifrågasättas, det är en av journalistikens viktigaste uppgifter. Och när det dyker upp ett fall där både journalisten och den ansvarige utgivaren är övertygade om att något gått fel - då är det deras jobb att berätta detta för allmänheten.